En tur med förväntningar!

Efter några veckors velande lyckades jag komma iväg idag trots minusgrader och snålblåst. Jag fick några tips av en kollega på fina gäddvatten i trakten av Sölvesborg med omnejd. Jag hade siktat in mig på ett ställe som jag tyckte verkade särskilt intressant med oerhört fina förutsättningar. Jag har egentligen ingen aning om hur vädret ska vara för att krokodilerna ska bli motiverade att sätta tänderna i mina lures. Det blåste en svag nordlig bris och temperaturen var kring noll, förmodligen inga toppenförhållanden. Jag njöt av den vackra naturen och kastade flitigt under några timmar utan någon större framgång. Jag hade två hugg på exakt samma fläck inom ett par minuter av något som förmodligen var en gädda. Jag vet att även denna glupska rovfisk kan ha dagar då den endast smakar lite lätt på flugorna. Så var nog fallet idag eller så fiskade jag helt fel rätt och slätt. Tack Jonas för ditt fina tips, jag kommer att återvända snart vid sydlig eller ostlig vind med nyknuten tafs och stora yviga flugor. Då ska jag nog lyckas lura nån gammal gäddmadam att gapa stort och spänna en fin båge i kolfibret. Ses snart/ Fredrik

Fredag 18/9 Strandgölen! Whooha!

Kl 04.30 hoppar en spänstig ung man ur sängen för att åka raka vägen ner till den beryktade Strandgölen. Jag och Adam fiskade i denna vackra sjö i början av juni utan att känna något över huvud taget. En ganska vanlig företeelse i denna kristallklara, insektsrika och lynniga sjö som är fylld till bredden med stora, starka och oerhört skygga regnbågar och öringar. Revanschsugen som jag var så började jag fäkta med flugspöt prick kl 06.00 i min favorithörna som givit många vackra fiskar genom åren. Döm om min förvåning när det stramade till lite försiktigt i min igelimitation nästan omgående. Jag satte mer fart på flugan och hugget kom kraftigt och distinkt, följt av tungt gung i kolfibret utav en stor fisk som fastnat i änden på min tafs. 2 sekunders lycka följt av en slak lina och en surmulen skåning som riktade svavelosande ramsor gentemot sjöns alla invånare. Det skulle jag nog inte gjort för resten av dagen var en repris på föregående resa förutom på en punkt. Jag såg mängder av fisk som gick trettio cm under ytan och åt febrilt utav något som torde varit fjädermygglarver. Jag provade med alla sorters imitationer utan något som helst intresse från fisken över huvud taget. Lite nedslagen drog jag mig ner till Sänksjön vid lunchtid för att se om jag hade bättre lycka där. När jag kom ner till sjön såg jag två äldre gentlemän utvadade till armhålorna ungefär och de hade fullt sjå med att hålla linan ovanför vattenytan när de kastade. Ganska road av detta gick jag ner till vänster om farbröderna och ställde mig demonstrativt på land och börjde fiska med en liten svart nymf i änden på tafsen. Inom loppet av 30 min hade jag landat två bågar och missat åtskilliga hugg och kände att självförtroendet var på väg att återvända. Jag packade ihop mig för att återvända till Strandgölen och tittade mig över axeln när jag gick till bilen. Synen som mötte mig fick mig att skratta inombords, den ena farbrorn sprang så att blåbärsriset yrde mot platsen som jag nyss lämnat. Han formligen kastade sig i vattnet och vadade ut så vattnet skummade kring hans bojformade kropp.
Han hade nog aldrig hört uttrycket "att vada som en häger". Resten av dagen blev händelselös och avslutades i stugan i sällskap med kycklingsoppa spetsad med bacon och såklart kändisdjungeln på TV.

Tors 17/9 äntligen framme!

Efter många om och men så anlände jag till Hökensås i sällskap med den gamle trötte vovven Arnold. Tyvärr så hade båda mina kamrater Martin och Adam fått förhinder på vägen och kunde inte följa med. Vädret var helt enkelt underbart med 20 grader strålande sol och nästintill vindstilla. Snabb uppackning, påklädning av gängse fiskeutstyrsel och lösande av eftermiddagskort då kl passerat 15.00. Jag styrde vanan trogen kosan mot Enesjön då denna brukar infria till trevligt eftermiddagsfiske. Sjön låg alldeles spegelblank och vakringar spred sig över stora delar av sjön precis utom kastavstånd från alla djupvadande frenetiskt kastande sjunklinedyrkare. Hösten är en populär tid i Hökensås och särskilt Enesjön brukar dra mycket folk då den ofta är hyfsat lättfiskad och "lättvadad". Jag strosade en runda runt sjön och vek av mot Vita tjärn som ligger en bit in i skogen vid södra delen av Enesjön. När jag närmade mig tjärnen såg jag att där var alldeles folktomt och vattenytan låg svart och blank som en spegel. Eftersom som tjärnen kantas av gungflyt gäller det att närma sig med försigtighet då fisken gärna står alldeles intill land. Jag knöt på en muddler minnow i storlek 10 och sripade den på ytan i rask takt trots att där inte var ett enda vak i sikte. Efter endast ett par meters intagning lösgjorde sig en projektil från djupet i en våldsam attack mot flugan men missade den med en millimeter eller så. Med en puls på ca 200 lade jag ut flugan på nytt vilken knappt hann landa förrän den slukades av en glupsk regnbåge. Denna gången satt mothugget perfekt och en stridbar mycket vacker fisk fick syna blåbärsriset. Kvällen flöt på och jag lurade ytterligare en fisk efter en timmes tid med en liten sakta fiskad harörenymf. En fantastisk första kväll som avrundades med köttbullar, makaroner och kändisdjungeln på tv.

Inte långt kvar!

Den 17 sep åker vi glada skånska gossar upp till Hökensås för lite trevligt puggefiske.
Det kommer givetvis att rapporteras kring detta event av undertecknad på plats. Vi hoppas kunna lägga ett par kast efter havets öringar innan dess, sen är det ju fredningstider och annat otrevligt som sätter käppar i hjulet. Återkommer som sagt och då smäller det...

Dubbelsuck!!

Jaha! Jaha! Då var det nästan dags att lyfta på hatten, tacka för sig och hänga neoprenvadarna på tork. Farvattnen är smockfulla med näbbisar och vattentemperaturen inbjuder mer till bad än till fiske efter öring. Det har varit en mycket märklig säsong på många vis framförallt vädermässigt. Kallt, kallt och åter kallt... Helt plötsligt högsommarvärme????!! Själv kom jag av mig helt när nästintill karibiska vindar gjorde vinterpälsen överflödig inom loppet av några enstaka dagar. Summerar man årets fångst så blir man lite konfunderad över hur lite fisk som kommit upp. Själv har jag sett mycket fisk men haft väldigt svårt att få dem intresserade av de alster som jag haft att erbjuda. Man får hoppas på en kall och regnig sommar så öringen kommer tillbaks redan i augusti. Nu åker den något lättare utrustningen fram till förmån för regnbåge och rödsvartprickiga stationära öringar i åar och bäckar.
Tack ändå för en lärorik säsong med mycket trevliga och givande fisketurer.
Ses snart/Fredrik

Var e vattnet??

Idag var jag ute i det fantastiska vädret för att pröva lyckan och för att sola näsan lite. Synen som mötte mig när jag kom ner till vattnet var allt annat än angenäm. Stenreven vilka brukar tjänstgöra som ståndplatser åt öringen låg torrlagda insvepta i vissen tång. Nog har man upplevt lågvatten men detta var något av det värsta jag skådat i min långa fiskekarriär. Jag provade trots detta fenomen att fiska av viken under ett par timmars tid helt utan känningar. Dock så njöt jag av solens värmande strålar och det faktum att jag använde andasvadare utan att frysa. Såg inga näbbisar vilket ger lite hopp inför helgen åtminstone. Hoppas vattnet kommer tillbaka snart så att man kan fiska några gånger till innan man tvingas lägga spöt på hyllan för denna säsongen. Ses snart

Havsöring i Jesu namn!

Visst är det ganska besynnerligt att vi så här 2000 år efter frälsarens bortgång fortfarande håller högtidsdagar till dennes ära. För vissa innebär denna högtid en bra ursäkt att få äta riktig festmat såsom prinskorv och köttbullar. Andra spökar ut sina barn med prickar på kind och kökshandduk på huvudet för att tigga godis i grannskapet. Ganska många med mig ser påsken som en högtid fylld av möjligheter till havsöringsfiske och samkväm på stranden. Själv hade jag inte så mycket tid att fiska utan passade på sticka ut ett par gånger i gryning och skymning. Sammanfattningsvis så kan man säga att öringen lös med sin frånvaro på påskbordet men dock inte i havet.
Har sällan sett så mycket fisk i rörelse med hopp och plask som under gårdagskvällen.
Dock höll de sig på behörigt avstånd från min kastradie med flugspöt troligtvis för att vattnet var extremt lågt och klart. Kanske för att tobisen börjar samlas i bukten och lockar öringen mer än grundvattnets räkor och smörbultar. Oavsett vilket så är det en fantastisk känsla att stå i centrala Malmö och se havsöringar hoppa i sin fulla prakt. Ordet halleluja känns som gjort att använda vid just ett sådant tillfälle... Halleluja! Påskharen är död länge leve Påsköringen! Måtte vindarna vända så att vattnet stiger och öringarna kommer in på grundvattnet för att sätta tänderna i mina dunkrokar. Skulle vara fint med några kvalitetsturer innan Hin Håle skickar sina horder med grönbenta kärlekskranka Näbbisar till våra breddgrader. Ses snart!

Underbar kväll och smal fisk!

Lite kvällsfiske är trevligt så här på våren efter en solig och ljummen dag. Nu när man ändrat klockan så känns det lönt att åka ut även om klockan är runt sex. Det var en helt fantastisk kväll fram tills solen gått ner då kylan kröp på igen med besked. Det verkar ändå som om våren är i antågande med tanke på hur skönt solen värmer när den väl tittar fram. Fisket var trögt men jag lyckades lura en blankraga att bita på en grön liten räkimitation. Trodde för ett ögonblick att jag krokat en öring värdig påskbordet men insåg snart att en månad till i havet skulle göra den gott. Om den får leva så länge dvs, den hade tydliga garnskador i huvudet men verkade i övrigt pigg och kry. Tyvärr dyker garnen upp allt tätare i takt med att temperaturen stiger och påsken närmar sig. Frysboxen ska till varje pris fyllas med "LAX" och vad gör väl det om det följer med några små, de är ju så goda att steka och lägga på mackan. Dessa ord hörde jag senast i helgen av en man som jag vet har fiskat både mycket och länge. Tur att det finns gott om bra forum på nätet där det gång på gång talas om minimått, fiskens kondition och allmänt fiskevett rörande fredningsområden, tider osv. Fortsätt sprida er kunskap och dela med er av era erfarenheter till oss alla som inte kan få nog av havsöringsfiskets ädla konst. Ses snart.. Ja min själ!

Huggsexa!

Efter ett par minuters fiskande uppenbarade sig en plog strax bakom flugan och det stramade till hårt och distinkt i linan. En pigg och sprallig öring på omkring 50 strecket gjorde sitt bästa för att skaka sig loss från flugan, dock utan framgång. Snabb avkrokning och ut igen med den tilltufsade räkeflugan vilken slukades omgående av en hungrig öring i samma färg och form som den tidigare. En härlig start på dagen må jag säga! Jag kapade tafsen och skarvade på en ny fräsch 0.22 lina då den förra varit i alltför närgången kontakt med vassa flintastenar. Ett par drag i flugan och PANG!! En rejäl virvel uppenbarade sig och flugflinan kom flygande i luften och landade i ett nystan framför mina fötter. Vad f..n var det där? Tafsen hade gått av precis där jag skarvat den tidigare och jag var tvungen att sätta mig ner på en sten och andas djupt. Mer än så hände inte idag då jag var tvungen att återvända hem igen. En sak är dock säker, det finns öringar i ubåtsformat som simmar runt nära vår kust. Nästa gång ger jag fan i att skarva tafsen utan byter hela!!! Nästa gång det blir ganska snart det..... Och då får du passa dig farfar!!

Den lilla lila!

Vaknade 04.30 och kände mig mycket trött och sliten, skickade ett svårtytt sms till Martin och somnade sedan om. Vaknade med ett ryck kl 06.00 och kände mig mycket bättre i både kropp och själ. Kollade telefonen och fick reda på att Martin redan fanns på plats tacklad och klar. Packade grejorna och körde så snabbt det gick ner till viken i Limhamn och befann mig på rekordtid utvadad och frenetiskt svingande i alla riktningar. I tafsändan dansade en smäcker liten dunkrok i en härlig djuplila nyans.

Det närmar sig!

Vi lyckades inte lura någon "laxöring" idag heller trots att de hoppade i all sin prakt alldeles inom kastavstånd. Det var en mycket trevlig eftermiddag och det kändes som att det skulle hugga i varje kast när flugan svävade förföriskt över leopardbottnen. Man märker att det händer saker under ytan i positiv riktning för oss som utövar denna nobla sport det innebär att fiska öring vid kusten. Man ser fisk på grunt vatten i näringsök eller fisk som vältrar sig i ytan av en eller annan anledning. Det gäller bara att träffa rätt dag med rätt förutsättningar så kommer det att lossna rejält. Vi ses snart igen med nya friska tag.

Tångloppor och annat gott!

Fisken fanns på plats visade det sig när jag något klumpigt vadade mot ett av de konstgjorda reven som ligger i viken. En rejäl plog drog ut mot djupare vatten och fick mitt hjärta att slå ett extra slag. Dock var de extremt svåra att lura troligtvis tack vare rådande omständigheter. Det hjälpte inte ens att Martin vände på stenar och studerade faunan på nära håll i jakten på öringföda värd att imitera.

Bland blåstång och hoppande öring!

Lördag eftermiddag och fiskesuget gör att vi bestämmer oss för att åka ut ett par timmar och stilla vårt begär. Lågt vatten och frånlandsvind möter oss men vi låter oss inte demoraliseras av sådana triviala ting. Martin tacklar dobb och fluga medan jag vanan trogen kör med min gamle hederliga fluestang.

Lågvatten och småblåsigt!

Så fort jag anlände till viken i sibbarp såg jag att vattnet var mycket lägre än för två dagar sen. Konstigt med tanke på att det blåst pålandsvind sedan dess. Nåväl på med en flytlina som jag vet klarar att kasta skapligt i blåsiga förhållanden och en orange räkvariant i tafsändan. Att gå och kasta prick bland blåstång, stenar och sandfläckar är något av det mest spännande man kan tänka sig. Det dröjde inte länge förrän en virvel visade sig strax bakom flugan på halvmeterdjupt vatten. Dock blev jag genomskådad av denna fisk!! Ett tiotal kast senare ny virvel och denna gång en försiktig stramning i linan följt av mothugg och skönt gung i flugspöet. En blank men mager öring i tvåkilosklassen fick efter en loj kamp simma tillbaka för att lägga på sig lite hull. Jag fiskade ca en timme till och hade kontakt med fisk vid flera tillfällen. Dock var de mycket försiktiga men bjöd ändå på ökad puls och en mycket trevlig onsdag eftermiddag. Vi ses snart igen!

Åkte ut vid lunchtid idag för att lufta mig i den måttliga nordvästan. Startade väster om badplatsen i Klagshamn så att vinden kom snett från vänster vilket är en fördel när man svingar flugspö. Mitt tredje kast blev mycket långt trots motvinden... Inte så konstigt! Runninglinan hade snärjt sig runt en vass flintasten och helt sonika skurits av. Därför flög klumpen obehindrat iväg och lämnade mig med ett fånigt leende på läpparna. Hade klumpen åtminstone varit flytande så hade den drivit tillbaka in till land!! Nu var den givetvis intermediate och försvann därmed i djupet. Upp till bilen och hämta ny rulle med en lite tåligare running line (använd inte flatbeam i närheten av flintastenar OBS! OBS!). Vinden var lite i kraftigaste laget så efter en timme beslöt jag mig för att försöka hitta lite lugnare vatten.

Kort och intensivt!

Idag var det tänkt att jag skulle prova ett ställe som jag inte besökt på flera år. Detta ställe är viken norr om kallbadhuset vid Sibbarp i Malmö, en vik med mycket fina förhållanden i form av blåstång och sten. Tyvärr fick jag avbryta fisket ganska omgående då jag fick ett viktigt telefonsamtal och jag var tvungen att köra hem. En timme senare var jag tillbaka i bilen igen och rattade ekipaget mot Lomma för ett nytt försök. Vinden låg perfekt från sydväst och vattnet hade en härlig sandfärgad grönskimrande ton. Under de första tio minuterna hade jag fisk som högg eller följde efter i så gott som varje kast. Detta avtog som det brukar ganska tvärt och avslutades med att en praktraga på 80 cm följde med in till spötoppen och visade en leopardgul sida till farväl. Jag hade begränsat med tid och fiskade drygt en timme till utan resultat. Dock tändes hoppet i takt med att lärkan drillade i skyn och gav löfte om kommande stunder i vårsol och värme. Ses snart igen

Välkommen sköna mars!

Det är dags att knyta ihop säcken och summera februari månad ur fiskesynpunkt. Vinter och kyla var det dominerande intrycket som omkullkastade alla möjligheter till lyckat öringfiske. Med detta i bagaget är man rejält fiskesugen och ser fram emot mars och vårens ankomst med allt vad detta innebär. Det kommer att bli mycket fiske framöver om vädret tillåter och förhoppningsvis mycket gung i kolfiberstaven. På onsdag bär det av mot nya äventyr i saltstänkta böljor bland blåstång och sten. Då mina vänner hoppas vi på sensationer eller åtminstone vackert väder.

Litta bilder från lördagen

Kung Bore har kommit för att stanna!

I lördags hade vi sedan länge planerat en heldagstur till österlen för att sedan på kvällen äta och dricka gott i familjens stuga utanför Höör. Martin var tvungen att stanna hemma pga studier och lämnade därför Adam och mig åt vårt vidare öde i den mycket kalla och blåsiga februarimorgonen. För att göra en lång historia kort, vi hittade fiskbart vatten i Abbekås strax innan lunch och njöt stundvis av den strålande solen. Vi fiskade ganska intensivt i ca tre timmar innan vi var fullkomligt genomfrusna, givetvis helt utan resultat. Nåja vi hade båda känningar i våra beten som med största sannolikhet kunde tillskrivas öring av okänd valör. Vi hade sällskap av en fiskare i en märklig kajak med trampor som på en cykelbåt. Han gled graciöst fram på vattnet och fiskade av en stor yta med tillsynes samma framgång som oss landkrabbor. Vi var lite röda om näsan när vi på kvällen satt framför brasan och inmundigade en flaska rödtjut av bästa sort. Återigen en fisklös tur vilket i sig var ganska väntat med tanke på senaste tidens väderförhållande. Man kan ju trösta sig med att de flesta som man pratar med har ungefär samma erfarenheter av hur säsongen varit hittils. Det är bara att blicka framåt mot nya äventyr i den ständiga jakten på havets silver.

Fisket var mycket trögt och klimatet var extremt kallt och fuktigt. Det fanns en del fisk inne bland tången på väldigt grunt vatten, dessa visade sig i form av skummande plogar med riktning mot djupare vatten då mitt drag råkade komma för nära. Dock lyckades jag lura en liten sprallig gynnare på ca 40 cm strax innan jag skulle ge upp då jag var mycket frusen och hungrig. Denna simmade glatt tebax till sina kamrater medans jag lyfte på mössan och tackade för påhälsningen och avbröt därmed dagens lystfiskeri. Skulle haft med flugspöt.... Då hade jag nog jyckats lura några till.

Tillbaks på banan!

Då var man på benen igen efter att ha drabbats av en extremt seglivad influensa. Dagen till ära trots halvtaskiga förhållanden "IGEN" beslöt jag mig för att prova vid brofästet. Vattnet var klart och vattenståndet lågt men sydostvinden lyckades få lite fart på vattnet vilket infriade vissa förhoppningar.

Hellre is i spöringarna än i magen!

Det finns de som hävdar att man inte är vid sunda vätskor om man ger sig ut och fiskar i januari. Om man dessutom utövar denna nobla konst vid kusten utvadad till midjan i nollgradigt vatten så bör man tvångsmedicineras och förvaras på anstalt. Visst skulle man kunna ha is i magen och vänta fram till april månad innan man ger sig ut på premiärturen..... Eller hur?? Tror inte det! Allting handlar om förväntningar, förberedelser och lång väntan under hösten inför det magiska datum 1/1 som för många med mig kan jämföras med julafton. Det finns så mycket runt omkring själva fisket som gör att en misslyckad fisketur för vissa kan bli en lyckad för andra. Allt beror på vad man värderar högst i sitt utövande, antalet kilon fisk som man tar hem till frysen eller den totala upplevelsen i sin helhet. Jag tillhör den senare kategorin och lägger mycket tid på att studera naturens förvandling från vinter till vår. Om man som jag har förmånen att komma ut en eller flera gånger per vecka så lägger man märke till minsta förändring i fågelliv, strandvegitation eller antalet söndagsflanörer som ökar i takt med hur solens strålar värmer. Jag ser fram emot att träffa er alla som gärna knackar is från spöringarna och lämnar ett fisktomt rev med ett leende på läpparna. På tisdag ska jag förhoppningsvis ut igen och hoppas förutsättningarna är sådana att flugspöt kan få vädra morgonluft. En sak är i alla fall säker, jag ser fram emot Martins mackor med räksallad och våra inspirationstunder på stranden.

Vad äter di?

Ja man undrar hur länge detta ska fortgå...
Fast o andra sidan så vet man ju av erfarenhet att man inget får om man sitter hemma i soffan.
Än så länge har vi hälsan och förståndet hysat intakt och låter oss därför inte nedslås av ännu ett nederlag.
Vi ses snart igen ska ni veta... Och då smäller då!

Lets dance!

Lagom till lunchuppehåll kunde vi konstatera att det här inte skulle bli lätt. En hyfsad öring följde efter min omsorgsfullt infiskade "Julgran" ända fram till spötoppen två gånger i rad. Den verkade precis sådär lagom ointresserad av att hugga utan följde nog bara efter för att kolla vad det var för en rälig figur som höll i spöt. Lunchen gick för Martin helt i dansens tecken till rytmen av en frenetiskt hamrande fiskbodsinnehavare.

Sydväst, sydväst äntligen sydväst!

Äntligen pekar rökpelaren på Heleneholms skorsten åt nordost vilket gör att fiskeutrustningen i princip går ner av sig själv till bilen. Martin hämtas i hast och vi styr den gamla skorven mot vatten som förmodligen kokar av öringar med en enda önskan. Nämligen att få hamna i foliepaket tillsammans med smör, mjälla primörer och nymald peppar och salt. Spöna tacklas, gummibrallor träs på och kustvobblern får tjänstgöra i ändan av den pålitliga flätlinan.

Martin kämpade mot vågorna och presenterade sitt bete gång på gång enligt konstens alla regler. Han körde med drag i olika färger och vikter helt utan minsta känning fram till lunch. Efter en välförkänt fika och en värmande sol på sydsluttningen där vi satt tacklade vi om till dobb och fluga. Spänningen var verkligen på topp när vi inledde eftermiddagspasset med skaplig fart i vattnet och varsamt presenterade dunkrokar i dyningarna. Några försiktiga drag i flugan noterades och vittnade om att öringen fanns på plats som alltid på denna välkända lokal. Dock var vattentemperaturen mycket låg vilket Martin fick erfara då han blev översköljd av en kraftig dyning. Vi summerade dagen som lyckad trots avsaknad av fångad fisk då vi hade fantastiskt väder, trevligt sällskap och mycket goda mackor konstruerade av blivande ingenjören Martin.

Trots de ganska torftiga förutsättningarna så kände vi båda en stor entusiasm när vi började hiva ut våra konstbeten. Vattnet hade en riktigt härlig grönblå ton och vattenståndet var efter omständigheterna helt ok.

Gammal sjö, nysnö och solbrända anleten!

Idag var det åter dags att utmana väder och vind för nya drabbningar med slippriga stenar, saltstänkta tångruskor och rimfrost i skägget. Vi var endast två tappra kämpar idag (undertecknad och Martin) som styrde kosan mot sydkusten för att göra tillvaron outhärdlig för dess fjälliga förhoppningsvis silverblanka invånare.

Räkfrossa!

Det har nu gått några köldslagna dagar sen vi var ute och premiärsvingade våra spön.
Kylan verkar envist bita sig fast och sätter därmed krokben för alla planer att fiska under morgondagen. Jag ser en liten öppning på onsdag då kvicksilvret kan tänkas krypa upp strax över nollan och vindarna ser ut att komma från väst. Jag sitter och krafsar lite förstulet i flugaskarna och blicken fastnar på några välanvända och toviga räkimitationer. Många gånger har dessa gynnare givit utdelning under dagar som varit fullständigt hopplösa. Det är ganska spännande att fiska dessa räkplagiat under soliga januaridagar i någon sydvänd vik. Då ytvattnet är en aning varmare (kanske en halv grad eller så) än ostliga, västliga och nordliga rev och vikar kan detta vara en betydande faktor för ett lyckat fiske. Man fiskar den med antingen flugspö eller spinnspö och dobb på ganska grunt vatten där det förekommer mycket sten och tång. Min erfarenhet är att metoden fångar fler småblänkare och ragor tidigt på säsongen än vad traditionellt spinnfiske med plåtbit gör. Men vad gör väl det? Ett hugg från en raga är väldigt mycket bättre än inget hugg alls.
Jag vässar mina krokar och tittar modstulet på väderflickan på tv4... Måtte hon komma med lovord såsom svag till måttlig sydvästlig vind 4-7 grader varmt och växlande molnighet.

På återseende!!

Jaha! Så var den premiären avklarad helt utan kontakt med någon av havets silverblanka invånare. Nåja Adams varma choklad och tunnbrödsrullar blåste liv i våra frusna själar och hjärtan...
Vi ses snart igen och då j..lar smäller det!!

Väl på plats inser vi att förhållandena är nog så svåra som vi förutspått. Vattnet är kristallklart och ytan krusas av en mycket svag nordlig bris. Som de tre tappra kämpar vi är låter vi oss inte nedslås av detta utan fortsätter trots köldstela fingrar med vårt idoga kastande. Otaliga gånger seglar våra beten ut i det nollgradiga vattnet och fladdrar förföriskt över blåstång, ålagräs och musselbeklädda stenar. Om öringen finns där ute så måste de vara oerhört köldstela och kräsna om de kan stå emot att sätta tänderna i dessa läckerbitar.

Höga förväntningar och iskall nordan

Vid lunchtid idag var det äntligen dags att förlösa årets havsöringsäsong. I vanlig ordning har man tillsammans byggt upp förväntningar som är nästintill omöjliga att uppfylla. Jag blev upphämtad av Adam kl 12 och därefter åkte vi direkt och hämtade Martin. Vi beslöt att åka till ett lokalt rev då förutsättningarna var allt annat än bästa tänkbara. Det blåste en svag nordan, temperaturen låg strax under nollan och himlen pryddes av glesa stackmoln.