Äntligen! Efter en tid av långdraget förvärvsarbete infann sig en efterlängtad ledighet. Jag själv, Jonas, Anders och Sigge hade transporterat oss inåt i landet för att pröva lyckan i ett känt brunöringsvatten. Värmen har nu kommit på allvar och insekterna kravlar ur sina skal för att fortplanta sig och säkerställa kommande generationer. Vår förhoppning var att åsandsländan hade börjat kläckas och skulle locka upp de stora öringarna på nackar och sel. Jag kunde konstatera på min vandring längs ån att endast enstaka individer av den stora dagsländan fladdrade mot säkerheten i strandvegetationen. Dock såg jag en hel del del gula forssländor på de övre sträckorna men de avtog i antal längre nedströms vid de djupare partierna. Sävsländorna däremot fanns i stort antal längs hela sträckan och satt i buskar och på pinnar för att torka sina vingar.
På vägen ner mot platsen där jag skulle möta de andra så skrämde jag två mindre öringar och hoppets låga tändes. Efter utbytande av artighetsfraser och lite allmänna analyser så bestämde vi oss för att fortsätta nedströms och leta efter ätande fisk. Vi såg ganska omgående ett par mindre fiskar som vakade på grunt och ganska strömt parti. Jonas kastade några kast men lyckades inte lura någon av dem att stiga till flugan
En bit längre ner vid ett långt lugnflytande parti fick vi se något som höjde pulsen avsevärt. Tunga smackande vak bredde ut sig över den spegelblanka ytan och vi räknade till minst tre fiskar som åt samtidigt. Jag och Sigge trodde knappt våra ögon då vi konstaterade att den ene fisken verkade grövre än den andra.
Dock visade sig fiskarna vara ganska svårflirtade och de ratade flugorna som vi enligt konstens alla regler erbjöd dem. Vi satt och njöt av skådespelet under ett par timmars tid och tyckte att livet var mycket behagligt. Givetvis var jag tvungen att avbryta just när vi hade det som bäst och ila till dagis för upphämtning av son. Det var med tunga steg som jag lämnade mina kamrater och önskade dem lycka till med de vakande salmoniderna. Jonas satt och såg väldigt fokuserad ut och jag kände på mig att sista ordet inte var sagt.
Mycket riktigt så fick jag ett sms på kvällen där han berättade att han lurat en av de större fiskarna till slut. 1,8 kilo stationäröring är synnerligen ingen dålig fångst. Dessutom hade Anders krokat men tappat en mindre fisk och de satt i skrivande stund och väntade på en ännu större. Härliga tider stundar och jag tänker försöka nyttja ledig tid på bästa tänkbara sätt.... Tills nästa gång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar